tricksy

Jag har kämpat med skrivkramp (inte smärtan utan frånvaron av idéer och lust att skriva) större delen av sommaren. Den här sommaren, som jag hade tänkt ägna åt att just skriva. En stor besvikelse, såklart, för min del eftersom jag varit väldigt peppad på detta innan. Jag har velat mellan att skriva flera olika berättelser - fram och tillbaka, skrivit något litet här och ett par rader där - bara för att till slut ha landat i en barnslig en, som handlar om ett gäng andar, en drake, några demoner och en jäkla massa is. Jag känner mig ganska bekväm här, och förra veckan knappade jag ihop två kapitel på två dagar. Tillfredsställelsen varade dock inte länge. Efter det stannade det nämligen av igen och jag har mest ägnat tiden sen dess åt undulaterna, TV-serier och min pojkvän.

Igår bestämde jag mig för att läsa istället. Jag tänkte att om inte skrivtips, peptalks och stöttande vänner kan få upp min inspiration, så borde åtminstone en god bok göra det. Och visst satte jag mig vid datorn förut med mer inspiration och skrivarglädje än innan. Problemet är bara att jag läste det jag senast skrev och faktiskt blev förvånad över hur fantastiskt dåligt det var. Så nu sitter jag än en gång med ett tomt dokument framför mig efter att ha raderat hela senaste kapitlet. Frustrerad frågade jag Marcus vad sjutton jag ska skriva. Hans svar?

"Något bra."

Det är därför jag skriver det här. Jag svarade nämligen "okej", och för att kunna skriva något bra, måste jag värma upp. Det är så det fungerar för mig. :)

 

Jag har nog aldrig riktigt vetat vart jag har varit på väg. Vägen var liksom alltid mycket tydligare för mig än vad målet var.

 

Doften av tvättmedel flödade ut från tvätterian, hälsade att mina kläder blivit rena. Mina kläder och den missfärgade handduken. En strumpa fattades.

 

"止まれ" på vägen i hörnet där fotavtrycket stämplats i asfalten. Ledningar var nät som spindelväv högt i himlen. Skator som dömda flugor.

 

"Stanna" på vägen.

 

Idag lever jag på socker. Dricker dricka, käkar choklad. Passion Pit i lurarna, Hogwarts emblem på tröjan. Fråga hur min dag är, så svarar jag att den är trött och bär Hogwarts på tröjan. Vissa dagar behöver man kanske Hogwarts mer än andra.

Jag var skithungrig när jag gled med vagnen hem förut, men det har gått över sen jag började trycka i mig godis som om det inte fanns någon morgondag(idagidagidag). Funderar ändå på att laga mat, eller rosta en macka. Det blåser. Mackor kan vara bra när det blåser.

Om sanningen ska fram - och det ska den - så är jag ganska obekväm idag. Känner mig lite vilsen. Livet tar mig med storm idag, som man säger (man säger inte så, men det är sant). Hoppas att det går över fortare är vindennnnn (sluta Bea, för fan).

Jag är lite obekväm. Ligger på golvet, men det är inte därför jag är obekväm. Det är mer ett symptom på min obekvämlighet. Eller på min bekvämlighet.

Det kan vara så att jag låter det blåsa, men jag ser mig inte om. Paraplyet går sönder då.

 

Så jag har en plan inför sommaren. Tänkte ta min lediga tid och skriva en bok. Mhm. Jag och min vän, Emma, ska skriva böcker och hjälpa varandra med peppning och kritik. Jag kan inte förklara hur taggad jag är på det här! Längtar tills jag är färdig med vårterminen så jag kan börja ägna hela min varelse åt detta. Jag har redan börjat liksom förbereda mig. Skriva bakgrundshistorier, planera och sånt. Tar sats lite. Det här är precis vad jag behöver. Tid då jag är LEDIG en längre tid utan att känna förpliktelser till något annat, och någon att bolla idéer med. Tror den här sommaren kommer bli himla rolig!

Ibland, när livet gör mig förvirrad, tror jag att alla människor egentligen har samma smak. Typ när jag tänker att det är orimligt att folk gillar lakrits. Kom igen, liksom. Då leker jag med tanken att folk som gillar lakrits egentligen inte känner samma smak som jag när de äter det. På samma sätt känner folk som inte gillar jordgubbar helt enkelt en annan smak än jag. Det gör det faktiskt mycket enklare att förstå människor att tänka så. Eller snarare, det ger mig en genväg till att slippa försöka förstå mig på sånt jag inte kan förstå, det vill säga folk som inte funkar som jag. "Du är som jag, du bara vet det inte."

 

Sen tycker jag förvisso det är enklare att förstå varför andra tycker och tänker saker som de tycker och tänker angående något där jag själv inte har en klar åsikt. Okej, jag kan fatta att folk gillar gurka, men jag kan också fatta att det finns folk som inte gillar det. Troligtvis för att jag själv varken tycker det är särskilt gott eller äckligt, hajar ni? Men att folk inte gillar choklad känns bara så jäkla främmande liksom. Då tänker jag hellre att de bara inte känner samma smak som jag, för det är den enda anledningen jag kan begripa. Det finns inget alternativ.

 

Vet ni förresten hur svårt det är att rita cirklar utan andra hjälpmedel än papper och penna?

"Nä."

Det ska jag berätta, att det är jävligt svårt.

 

Djupa andetag, för jag har hört att det är viktigt att andas. Långa, djupa andetag. Och räkna. Ett, två, tre. Tio, nio, åtta... Kom igen för fan. Ärligt talat, Bea. Här står du och allt är perfekt, folk är glada, kanske till och med lyckliga, natten är klar. Här står du, Bea, och andas, andas. Eftersom det är här och nu eller aldrig, eller hur? Ett steg eller två spelar ingen roll. Vilket håll är allt som betyder något, neråt eller uppåt, höger eller vänster. Andas.

"Jag vill släppa glaset och se det krossas mot marken."

"Gör det inte."

Det kändes lite som om jag brann när jag gick därifrån, och på nåt sätt blev allting ganska stilla när jag valde aldrig. När jag inte stannade kvar, när jag inte sa allt det där som jag hade velat säga just då. Jag släppte inte glaset, för jag tänkte på skärvorna. Fick ändå plocka upp spillrorna efter mig själv. Hade nog skurit mig oavsett. Men jag valde väg och de där stegen var befriande.

 

Det här med att koka ris - inte min grej. Antingen så kokar det över eller så kokar det inte. Antingen ångar vattnet bort för tidigt, eller så finns det för mycket kvar när riset är klart. Jag har troligtvis bara mig själv att skylla (såvida det inte bor ett spöke hos mig som avskyr ris) för jag orkar aldrig mäta upp hur mycket som behövs av någonting. Sånt gör jag när jag bakar, inte när jag lagar mat, så nu vet ni det om mig heh.

En bra sak dock, är att jag alltid brukar få ris över (lite med flit hehe). Käkar ris i minst två dagar när jag väl orkar koka skiten. Bra va. Va va. Skulle bara säga att jag saknar min riskokare som om den vore min första Harry Potter-bok och det säger fan en hel del ok.

Jo, det är så att jag har tinnitus. Det är svårt att beskriva hur det låter mer än att det tjuter som bara fan. Det är inte helt stadigt, utan "pulserar" fast väldigt fort. Om ni tänker er en laserstråle, och hur en sån skulle låta. Så låter det. Fast ljusare. Hela tiden.

Det är ett ljud som hör ihop med ett tryck i öronen, så det låter alltid högre när jag har lyssnat på musik, varit ute på dansgolvet eller på konsert. Jag är säker på att det är vanligt att höra hur det tjuter efter sånt, men jag hör det alltid, även om det inte låter lika högt om jag spenderat min lördag ensam hemma framför TV:n.

Min mamma undrade, när jag berättade om detta, om jag var säker på att det inte var diverse elektronik som kan höras i hemmet, typ kylskåp. Jag är säker på att det inte är kylskåp eller annat som hörs. Hon undrade om det låter likadant om jag går långt ut i skogen där det faktiskt är tyst. Ja, det låter likadant. Det blir aldrig helt tyst för mig. Jag hör skillnad på ljud som kommer utifrån och på ljud som kommer inifrån. Som jag sa så kan jag lokalisera ljudet till punkter i öronen. I skrivande stund hör jag tre olika pip. Ett ljust, högt och ett mörkare, mer elektriskt (det är detta som pulserar fort) som hörs i båda öronen, och ett lite tystare som hörs bara i det vänstra örat. Det är inget jag inbillar mig.

Jag minns inte när jag fick tinnitus, men jag vet att det var längesen. Jag är såpass van vid ljudet och vid att det är en del av mig att jag kan ligga och lyssna på det vid läggdags eftersom det är så familjärt. Jag är djupt involverad i vilka ljud jag hör (det varierar lite av någon anledning även om "grundljudet" är detsamma) och skulle mer än gärna vilja kunna peka ut exakt så att andra förstår också, men jag kan inte det. När tankarna virvlar runt i mitt huvud om kvällarna så utnyttjar jag min tinnitus genom att koncentrera mig på den tills jag somnar.

Jag undrar hur tystnad låter, för ärligt talat så minns jag inte. Det kanske är en fantastisk sak att uppleva, tystnad. Men det är nog en sån sak man bara tar för givet tills man har förlorat den.

 

Ikväll har jag varit omringad av personer som försökt övertala mig om att jag är en "bra person" vad nu en sån är för något. Det är trevligt att höra att folk tycker om en, men jag vet liksom inte vad det innebär att vara en bra person. Alla har väl både "bra" och "dåliga" egenskaper. Det känns mer som att bra egenskaper innebär att man är enkel att tycka om och komma överens med än något annat. Som om det är en universellt positiv egenskap att kunna hänga med andra människor. Andra människor är ofta dumma enligt mig, är det då en bra egenskap att jag kommer överens med dem? Jag är fascinerad. 

Det har gått två år sen jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag har bott i Göteborg en längre tid än jag bodde i Kyoto. Det känns rätt overkligt faktiskt, Japan ligger fortfarande så nära. Ibland känner jag dofter som påminner om Japan och plötsligt känns det nästan som om jag är där. När jag blundar kan jag fortfarande se bergen framför mig och höra Kamogawas vatten. Det är som att minnas en person man tycker om men inte träffat på länge. Man minns hens röst, hur hen luktar och hur hens kramar känns. Man minns hens leende. Så är Kyoto för mig. Där känner jag mig hemma, där kan jag vara mig själv. Och jag minns fast det är svårt eftersom jag saknar det så mycket. Jag vill inte alltid minnas av den anledningen. Saknad är jobbigt. Vill inte alltid bli påmind om att jag saknar. 

 

Jag avskyr att känna mig beroende av någon över huvud taget. Sen jag var liten har jag alltid sagt till mig själv att jag inte behöver någon annan än mig. Jag har sagt det många gånger, jag har skrivit det och skivit det och skrivit det. "Bea, du fixar allt själv."

Det är förstås inte sant att jag inte behöver någon, och jag har väl vetat det större delen av mitt liv. Jag vet om att även jag behöver hjälp, sällskap eller tröst ibland. Sanningen är att jag bara har varit rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att ge någon den makten över mig som det innebär att låta någon komma så nära att de kan såra en. Men jag har aldrig varit helt ensam. Jag har försökt vara ensam, men jag har sällan lyckats. Jag är rätt glad över det.

När jag gör saker som kan verka svåra eller självständiga så gör jag det inte för att jag är modig. Jag gör det för att jag tror att jag har något att bevisa för mig själv. Och inte ens nu när jag skriver det här är jag säker på att jag faktiskt inte har det. Jag behöver veta att jag är stark.

Problemet är nog att jag har haft styrka helt om bakarslet. Jag blir inte automatiskt stark för att jag klarar mig bra ensam. Jag gör saker ensam för att jag är introvert, inte för att jag är stark. Och det är inget fel på det. Problemet uppstår när jag inte litar på andra längre. Det är en förståelig självbevarelsedrift att inte lita på vem som helst, men att aldrig lita på någon gör livet enligt min mening ganska tufft.

Jag anser att det modigaste en kan göra är att lita på andra och våga låta dem lära känna en. Att våga tro på att personer i ens närhet finns där för att de bryr sig och tycker om en, det är styrka. Och jag kämpar för att bli stark.

Jag har funderat på en sak. På vilken kraft ord kan ha, närmare bestämt. Ord förenar människor, ord kan skada och läka. Ord normaliserar och bestämmer stereotyper och normer utan att vi ens märker det.

Jag är rädd för ord, och jag använder dem oftast inte lättvindigt. Samtidigt är ord något jag lever för. Gör inte vi alla det? Jag lyssnar till andras ord och jag är hängiven mina egna. Jag undrar hur långt vi hade kommit utan dem.

Jag undrar om vi hade klarat oss bättre utan dem.

Om inte mitt schema för nästa kurs är en illussion så har jag en hel veckas ledighet framför mig nu, vilket innebär att jag kämpar för att hitta sysselsättning. När jag har mycket som måste göras finns det helt otroligt många andra saker som jag hellre gör, men nu när jag är ledig så vet jag inte alls vilket håll jag ska rikta min energi åt. Jag är med andra ord uttråkad. Jag har redan planerat in ett par dagar i Karlstad och gjort ett schema med nya filmer som jag ska se. Jag tänker mig att jag kanske kan få ur mig lite text också, av ett eller annat slag.

Idag har jag röjt undan all bråte som upptagit 80% av min lägenhet de senaste dagarna, och gått genom en del dikter jag har skrivit. Ja, jag skriver dikter ibland. Och jag tog mig friheten att publicera ett par stycken här på min blogg.

För er som inte vet om det, så är det en ganska stor grej för mig att låta folk läsa saker jag skriver. Jag tycker det är skitläskigt. Dikter är det värsta. För det första är jag inte särskilt bra på att skriva dikter, och för det andra så känns dikter så himla personliga. Men eftersom jag är uttråkad, känner mig lite upprorisk och tycker det är dags så har jag lagt upp några här. Längre ner. I egna inlägg. Hehe.

Det är lördag kväll, och jag bestämmer mig för att blogga. För första gången sen... För första gången på ett år? Wow. Okej, så det är lördag kväll och jag bestämmer mig för att blogga för första gången på ett år.

Jag har dansat. Inte ute på någon nattklubb någonstans, utan i min lägenhet. Till musik jag har i hörlurarna. Och jag har inga som helst problem med det; faktum är att jag mår som bäst när jag lyssnar på musik och dansar ensam i min egen lägenhet mitt i natten. Jag vet inte om det finns folk där ute som tycker det låter skumt, men det är i alla fall sant. Jag antar att jag alltid har varit lite (läs: mycket) inåtriktad. Jag kan vara social, jag bara är det inte så ofta. Så jag dansar till musik som bara jag hör i min lägenhet där bara jag bor och jag trivs som fan med det.

Men på senaste har jag börjat undra om jag inte har blivit så bra på att vara ensam att jag inte kan vara tillsammans med andra längre. Jag är inte sådär trevlig och inbjudande som andra är, och ofta vet jag inte vad jag ska säga till folk om de inte vill prata om saker jag råkar tänka på för tillfället. Det är inte det att jag inte tycker om sällskap, jag vet bara inte hur en är sällskaplig. Jag avskyr småprat. Vad ska jag svara på att någons katt har halsfluss liksom? Jag vet att vädret varit fint idag. Vad kul att du har handlat. Eh. Vad säger en till folk? Jag ser andra som har konversationer hela tiden, men vad pratar de om? Jag förstår inte. Det är få personer jag känner att jag har saker att prata om med hela tiden.

Jag tror jag var mycket bättre på sånt här när jag var yngre, typ på gymnasiet. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt att vara social när jag var sjutton år. Tvärtom tyckte jag det var jobbigt att inte ha folk att prata och umgås med. Fast jag alltid har varit blyg visste jag ändå hur sjutton en bär sig åt för att vara social. Det är lite läskigt att känna att det där försvunnit lite. Men äh. Kanske kan jag det fortfarande, om jag verkligen vill. För tillfället nöjer jag mig med att dansa och blogga.

Jag funderar på om jag ska börja ha något slags tema på den här bloggen. Typ konst-tema. Jag målar ju en del i perioder och det kanske kan vara kul att lägga upp bilder här så att jag och andra verkligen kan se utvecklingen och hur bilderna liksom växer fram. Jag tror att de flesta som vet att jag målar bara ser ett färdigt resultat och sen förklarar jag inte hur jag kom dit. Jag vet inte, jag tycker sånt är skitintressant i alla fall, men det kanske bara är för att jag är intresserad av sånt, haha. Men det kanske också skulle göra mig mer taggad på att måla så ofta jag kan om jag liksom gjorde det till ett slags "projekt"?

 

Nåväl, jag ska i alla fall lägga upp en målning jag gjorde för ett tag sen. Den finns på Facebook, men ska visa lite detaljer nu tänkte jag. För att de är så fina såklart. Jag är mest nöjd med örat.

 

För ett tag sen var det någon som sa till mig att det är bättre att fokusera på saker som är bra här i världen är på allt som är dåligt. I vissa sammanhang är det säkert sant, men jag tror inte att vi kommer framåt om vi inte oftare prioriterar att ta tag i problemen framför att fira det positiva. Det är därför jag låter jävligt grinig den större delen av tiden. Idag tänker jag dock inte vara negativ, eftersom man förlorar allt slags hopp och entusiasm om man inte tänker på att det finns rätt mycket positivt också.

 

Som när jag såg en man knäböja framför den gamla skrumpna kvinnan, som tigger mellan spåren nere i Angered centrum varje dag, för att öppna en flaska dricka och plastfolien runt en baguette han hade köpt åt henne.

 

Som när en kvinna osjälviskt höll upp dörren åt personen som sprang för att hinna med spårvagnen och ingen annan gjorde det, jag inkluderad.

 

Som alla fantastiska svenska hjältar.

 

Som när Malala Yousafzai valde att fortsätta kämpa för alla barns rätt till utbildning även efter att hon blivit skjuten i huvudet av talibaner.

 

Som tillmötesgående personal, vänner som hjälper mig genom att ge konstruktiv feedback på mina texter, stöttande familj och bra lärare som alltid har kämpat för att utbildning ska vara både givande och roligt.

 

Som att vi över huvud taget har rätt till utbildning i Sverige oavsett vilket samhällsskikt vi kommer från eller vilken bakgrund vi har.

 

Som alla de som kämpar för att ändra på problemen jag brukar tjata om.

 

Det finns mycket att ta upp även utöver alla vänliga, starka och hedervärda handlingar som människor gör med jämna mellanrum. Jag skulle vilja påminna mig själv om att jag har tak över huvudet, té i min kopp, kläder på min kropp och magen full med mat. Förutom det är jag en av de lyckliga få i världen som har tillgång till nästan obegränsad kunskap och med hjälp av den även makten att bestämma över mitt eget liv. Det är något jag är väldigt tacksam för.

 

Nu har jag varit blödig nog och tänker återgå till att fokusera på problem, för det är mer min stil. Hörrni, det är valår i år! Vad säger ni, ut med rasisterna och in med feministerna? Jaa, det tycker jag! Jag har fått nog av rasseriksdagen vi har nu och tycker vi ska fixa in ett nytt vågmästarparti i år. F! 2014 :D

 

xoxo

Finns det någon studerande eller före detta studerande i Sverige som inte någon gång haft problem med CSN? Själv måste jag ringa upp dem inför varje ny termin jag söker studiemedel. Jag är lite av en expert på alla problem som kan uppstå vid det här laget.

 

För ett tag sen sökte jag studiemedel för ett program jag tänkte gå i Göteborg, men jag ångrade mig, så jag anmälde studieavbrott och gjorde en ny ansökan för en enskild kurs på halvfart som jag bestämde mig för att gå istället. Bara så att ni vet - så ska man inte göra. Det man ska göra är att ändra den ansökan man redan har gjort, för meddelar man avbrott så tror de att man inte ska plugga över huvud taget, typ. Eller nåt sånt. Jag fick i varje fall besked om studiemedlet för programmet ändå och eftersom jag redan fått ett besked så kunde jag inte få något för kursen, eftersom jag gjort den ansökan efter den första, hänger ni med? Nej, inte jag heller.

 

Jag ringde i varje fall CSN och förklarade problemet, snubben jag snackade med då sa att de nu hade fått in anmälan för avbrott och att det var fritt fram att göra en ny anmälan. Jag antog då att de andra jag gjort inte var giltiga längre, och gjorde som han sa. Det var också fel. Lyssna inte på dem när de påstår sånt. Få dem att plocka bort alla ansökningar de fått in först, annars är det värdelöst att försöka göra nya.

 

För ett tag sen fick jag besked IGEN från CSN att jag skulle få pengar för en veckas studier på programmet jag hoppat av. Det handlade alltså om en vecka då jag över huvud taget inte varit där. Jag ringde igen och pratade med dem. Den första kvinnan jag fick prata med förstod och tog bort min första ansökan hur fort och enkelt som helst, men berättade för mig att jag tydligen gjort en anmälan om studieavbrott på KURSEN JAG GÅR och det är typ här jag på riktigt förlorar mitt tålamod. Nåväl, det ska väl gå att lösas, jag blev vidarekopplad (de älskar att koppla folk vidare mellan kollegerna på CSN) och fick förklara problemet igen. DEN tjejen verkade inte fatta ett dugg av vad jag sa, påstod att SKOLAN skickat papper om att jag hoppat av kursen, vilket helt enkelt inte är sant eftersom jag går den. Så jag fick förklara allt ovan två gånger eftersom det är svårt att hänga med här. Sen sa jag att jag går kursen och önskar söka pengar för den. Jag undrade om hon inte bara kunde ta bort avbrottanmälan, vilket lär vara rätt enkelt för dem.
"Nej, det går inte eftersom det är uppgifter vi fått in från dig."
"Men det är ju ett misstag", sa jag. "Det är därför jag ringer."

"Jo, men du måste skriva till CSN och förklara vad som hänt och varför det har blivit ett missförstånd och hur du menar."

"Ja, men jag förklarar ju nu hur det ligger till."

"Fast vi måste ha det skriftligt."

Måste jag ens berätta att jag var fruktansvärt irriterad vid det här laget och fick kämpa rätt hårt för att inte börja skrika åt den stackars inkompetenta människan? Jag var jävligt arg när jag efter att ha suttit i telefonkö i en kvart och sedan fem minuter till när jag blev vidarekopplad, fick berättat för mig, på ett grinigt och nedlåtande vis, att jag ändå inte hade gjort rätt, att de visst inte kunde göra något.

Det tråkigaste är att om man hade kunnat fixa såna här saker, se sina ansökningar och avbrott, och hantera dem själv över webben så skulle det inte vara några problem. Men man vet faktiskt inte ett skit av vad som händer med grejer man skickar till dem genom att logga in där. Därav telefonköer där man är på plats hundra från början. Jag berättade såklart detta när jag skrev mitt griniga, men pedagogiska, mail igår. Man borde kunna hantera sina ärenden på ett enklare sätt. Jag hade ju ingen aning om att jag råkat göra två avbrottanmälningar när jag ringde och den första kvinnan berättade det för mig.

 

När jag skrev till CSN så skrev jag om allting från början till slut vad som gått snett och hur allt låg till, var övertydlig så att ingen skulle missförstå och la till min kritik mot den oförståeliga hemsidan på samma gång.

 

Idag fick jag ett mail där det stod att jag har beviljats studiestöd, så jag skickade in min studieförsäkran förut. Det hjälper trots allt att vara riktigt på. Fast jag är bombsäker på att en anan kollega än den där tjejen jag pratade med hade kunnat fixa allt på en gång när jag ringde. Det första tjejen hjälpte mig ju snabbt som sagt. Tråkigt bara att varannan person man snackar med på det där stället faktiskt inte kan något alls. Jag ska inte ens börja prata om allt som gick snett förra terminen.

 

Nu har jag skrivit av mig, phew. Har sällan varit så arg som jag var på CSN igår.

 

xoxo

Det har snackats en hel del om det där fasansfulla kvinnliga armhålehåret nu igen. Debatten, om en ens kan kalla det för debatt, blossade upp igen efter att Nour visade sina orakade armhålor i TV (På BäStA sÄnDnInGsTiD) under Melodifestivalen i lördags och någon omogen SD-ungdom betackade sig för detta på Twitter.

 

På ett sätt känns det skönt att detta är på tapeten igen eftersom det tydliggör partiarkala strukturer som alla inte är medvetna om. Det tråkiga är bara att det behöver bli på tapeten alls.

 

För två år sedan panorerade kameran i mello över publiken, där en kvinna syntes i bild. Hon viftade glatt med armarna och visade således omedvetet sina orakade armhålor i TV. Explosionen av haters på internet förbluffade nog de flesta som rör sig här på daglig basis - och då ser en ändå mycket som van internetsurfare. Som svar på alla nättroll startades hashtagen #hairriot på instagram och gruppen "Ta håret tillbaka" på facebook.

 

Att Nour nu tog tillbaka håret till Melodifestivalen känns peppande för vissa av oss, medan andra fortfarande två år senare bara känner äckel. Och det är helt okej att göra det. Alla har olika preferenser och det är inte så konstigt att många tycker det är fult eller äckligt när kvinnor har orakade armhålor eftersom hela samhället trycker ner i käften på alla och envar att kvinnor ska raka sig både där och här. Det är hjärntvätt, helt enkelt. (Vad SA jag?! :D)

 

Det som upprör mig är inte att folk tycker som de gör, utan att de tror sig ha rätten att uttrycka dessa åsikter och säga åt andra vad de ska göra med sina kroppar för att behaga dem. Det är där förtrycket verkligen får utlopp.

 

"Ta håret tillbaka 2.0 #hairriot" är ett event som nu pågår på facebook. Hashtagen har återupptagits. Bilder på håriga (och även vissa rakade) armhålor flödar in för att stötta kvinnors rätt att göra vad de vill med sina egna kroppar utan att behöva ta skit för det. Men eftersom internet är fullt med ignoranta människor så lämnas inte den här sortens event ifred av nättrollen. Gång på gång beskriver någon dum yngling hur äckliga tjejerna är som laddar upp bilder på sina armhålor, utan att ens försöka förstå varför de gör det. Utan att reflektera över vad som får dem själva att vilja lägga sig i vad andra människor gör med sina kroppar.

 

Kan ni ens tänka er att det finns personer som tycker att det är viktigare att andra lever efter deras preferenser för vad som är sexigt, än att alla har rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar? Vissa verkar dessutom ha fått för sig att det är en aktiv handling att inte raka sig. Som jag snappade upp att en person beskrev det: "om ni vill börja oraka er så är det upp till er". Det är som om kvinnors ursprungliga tillstånd är med rakhyveln i hand. Det är ju helt sjukt faktiskt.

 

Nej, jag betackar mig för ignoranta nättroll, jag.

Nu ska jag gå och ta en bild på mina orakade armhålor.

 

xoxo

När jag ser på världen i allmänhet och Europa i synnerhet, så känns det som om jag står på toppen av ett berg och ser ner på ruinerna efter en antik stad. Staden får stå för minnena av något som en gång var vackert, frodande, utvecklande. Något som hade potential att förvandlas till ett självmedvetet organ där vetenskapen, konsten och filosofin fick vara i centrum.

Här uppifrån kan jag se kaoset som fötts ur girighet och själviskhet. I mitt Pompeji virar banderollerna skenheligt in ett patriotiskt valspråk i de befästa murarna, på gatorna kryper eldflugor fram på led i ett försök att blända fienden till tystnad. Släggor demolerar det som en gång byggts upp på hoppfulla axlar; starka, kärleksfulla händer lägger tillbaka teglet som fallit. Det är ändå ruiner.

Jag får ett slags svindel när jag till slut tappar tron på allt som heter rättvisa. Jag vet inte hur frihet ska definieras, fred har jag aldrig hört talas om. I arenorna sjunger vi om "fornstora dagar" utan att reflektera över att våra egna stolta ögonblick vadade i blod. Europa går i konkurs, krigsdrabbade flyr sina hemländer bara för att mötas av misstro och rasism. I Ryssland får man inte längre älska vem man vill. USA prioriterar krigsföring framför utbildning och sjukvård.

I mitt en gång älskade Sverige är det i praktiken inte längre olagligt att våldta. I mitt en gång älskade Sverige övar nynazisterna på att gå i takt som soldater. I mitt en gång älskade Sverige är det tur att jag har ett svenskt efternamn, för annars hade jag inte fått kalla Sverige för "mitt".

Meteorologerna menar att vintern ännu i januari inte har kommit till Sveriges sydligare delar. Om inte vårt samhälle tar död på oss, så gör vårt koldioxidutsläpp det. Jag tänker på ett ordspråk jag hörde en gång, som kommer från en stam av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

"Only when the last tree has died
and the last river has been poisoned
and the last fish has been caught
will we realize that we can't eat money."

Det är så typiskt oss människor att bekämpa de enda som kan lära ut ett helt nytt perspektiv. Att bekämpa dem som är annorlunda jämfört med oss.

Vesuvius har länge haft sitt utbrott nu. Snart är allt besudlat, täckt med brännande aska. Frågan är om Pompeji går att rädda eller om vi bara ska fly. Meteorologerna menar att vintern ännu inte har kommit, men de har fel. Fimbulvintern är redan här. Vi står på randen till Ragnarök, och ännu är det inte många som förstår att det är vi som spyr lava över vår egen bräckliga värld. Mitt hopp är att när havet har slukat allt, så kommer en ny värld att resa sig och möjliggöra en ny början.

Med anledning av de sex ungdomspojkar som tidigare fällts för grov gruppvåldtäkt, men som nu har frikänts av hovrätten (Artikel på DN) så sitter jag nu och kikar på lagen om våldtäkter. Det är ganska intressant läsning. Behöver jag ens tala om att jag tycker Sveriges lagar är patetiska? Att ovan nämnda killar blev frikända är ett klockrent exempel på det. Tydligen frikänns de eftersom den femtonåriga flickan inte ansågs vara i ett "hjälplöst tillstånd", såsom lagen definierade det.

 

Lagen ändrades den första juli i år, från att definiera ett offer för en våldtäkt som någon i ett "hjälplöst tillstånd" till en person i en "särskilt utsatt situation". Även om det nya lagtexten är bredare och kan ge fler fällande domar, är den inte på långa vägar bra nog. Det gör mig förbannad att det här är allt Sverige kan åstadkomma år 2013. För övrigt hade våldtäktsmännen i fallet med den femtonåriga flickan klart fällts om man hade följt den här nya lagen. Smarta grabbar, som läste lagen noga innan de förgrep sig på flickan i mars i år, innan lagen hade ändrats. Hon var tydligen inte hjälplös, utan bara i en utsatt situation, när hon var för rädd för att göra motstånd mot de sex killarna.

 

6 kap. Om sexualbrott

1 §Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.

Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.

 

 

Jag skulle vilja ändra lite här. Jag skulle vilja skriva att den som på vilket sätt som helst tvingar någon till sexuella handlingar, utnyttjar någon som inte kan säga nej, eller förgriper sig på någon som helt enkelt inte visar att hen vill ha sex, är en våldtäktsperson. Denne skall dömas för våldtäkt. Varje gång en person inte har visat på det ena eller andra sättet att hen vill utföra sexuella handlingar, och någon annan ändå har utsatt denne för sådana, betyder det att det är våldtäkt.

 

Det heter samtyckeskultur. Samtyckeslagstiftning. Det ska krävas två "ja", ett från vardera part, för att sex ska vara lagligt.

 

Som det ser ut idag är det näst intill omöjligt att fälla någon för våldtäkt. Det ska bli riktigt grovt, gärna blodigt också, innan man kan sätta dit någon. Man måste kunna bevisa att offret kämpat emot, inte var full, eller hade "utmanande klädsen" på sig vid händelsen. Offret måste minnas allt som skedde och helst ha blåmärken som bevis på att hen kämpat emot. Att de flesta blir paralyserade av skräck och inte vågar, eller ens kan, göra motstånd tas inte in i beräkningen, om inte för att ge förövaren upprättelse ("hen visste inte att offret inte ville" (kommer ni ihåg fallet med flaskvåldtäkten?)).

 

Detta kallas våldtäktskultur. Det är vad vi lever i.

 

Vi lever i en kultur där det inte är våldtäkt om offret inte uttryckligen har sagt "nej", vilken anledningen än må vara bakom. Vi lever i en kultur där, om offret säger "nej", men inte kämpar emot, så vill hen bara leka svårflirtad. Vi lever i en kultur där man bokstavligt talat kan våldta någon, kanske för alltid förstöra någons liv, och gå fri. Gör om, gör rätt, Sverige.