Det här med att koka ris - inte min grej. Antingen så kokar det över eller så kokar det inte. Antingen ångar vattnet bort för tidigt, eller så finns det för mycket kvar när riset är klart. Jag har troligtvis bara mig själv att skylla (såvida det inte bor ett spöke hos mig som avskyr ris) för jag orkar aldrig mäta upp hur mycket som behövs av någonting. Sånt gör jag när jag bakar, inte när jag lagar mat, så nu vet ni det om mig heh.
En bra sak dock, är att jag alltid brukar få ris över (lite med flit hehe). Käkar ris i minst två dagar när jag väl orkar koka skiten. Bra va. Va va. Skulle bara säga att jag saknar min riskokare som om den vore min första Harry Potter-bok och det säger fan en hel del ok.
Jo, det är så att jag har tinnitus. Det är svårt att beskriva hur det låter mer än att det tjuter som bara fan. Det är inte helt stadigt, utan "pulserar" fast väldigt fort. Om ni tänker er en laserstråle, och hur en sån skulle låta. Så låter det. Fast ljusare. Hela tiden.
Det är ett ljud som hör ihop med ett tryck i öronen, så det låter alltid högre när jag har lyssnat på musik, varit ute på dansgolvet eller på konsert. Jag är säker på att det är vanligt att höra hur det tjuter efter sånt, men jag hör det alltid, även om det inte låter lika högt om jag spenderat min lördag ensam hemma framför TV:n.
Min mamma undrade, när jag berättade om detta, om jag var säker på att det inte var diverse elektronik som kan höras i hemmet, typ kylskåp. Jag är säker på att det inte är kylskåp eller annat som hörs. Hon undrade om det låter likadant om jag går långt ut i skogen där det faktiskt är tyst. Ja, det låter likadant. Det blir aldrig helt tyst för mig. Jag hör skillnad på ljud som kommer utifrån och på ljud som kommer inifrån. Som jag sa så kan jag lokalisera ljudet till punkter i öronen. I skrivande stund hör jag tre olika pip. Ett ljust, högt och ett mörkare, mer elektriskt (det är detta som pulserar fort) som hörs i båda öronen, och ett lite tystare som hörs bara i det vänstra örat. Det är inget jag inbillar mig.
Jag minns inte när jag fick tinnitus, men jag vet att det var längesen. Jag är såpass van vid ljudet och vid att det är en del av mig att jag kan ligga och lyssna på det vid läggdags eftersom det är så familjärt. Jag är djupt involverad i vilka ljud jag hör (det varierar lite av någon anledning även om "grundljudet" är detsamma) och skulle mer än gärna vilja kunna peka ut exakt så att andra förstår också, men jag kan inte det. När tankarna virvlar runt i mitt huvud om kvällarna så utnyttjar jag min tinnitus genom att koncentrera mig på den tills jag somnar.
Jag undrar hur tystnad låter, för ärligt talat så minns jag inte. Det kanske är en fantastisk sak att uppleva, tystnad. Men det är nog en sån sak man bara tar för givet tills man har förlorat den.
Ikväll har jag varit omringad av personer som försökt övertala mig om att jag är en "bra person" vad nu en sån är för något. Det är trevligt att höra att folk tycker om en, men jag vet liksom inte vad det innebär att vara en bra person. Alla har väl både "bra" och "dåliga" egenskaper. Det känns mer som att bra egenskaper innebär att man är enkel att tycka om och komma överens med än något annat. Som om det är en universellt positiv egenskap att kunna hänga med andra människor. Andra människor är ofta dumma enligt mig, är det då en bra egenskap att jag kommer överens med dem? Jag är fascinerad.
Det har gått två år sen jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag har bott i Göteborg en längre tid än jag bodde i Kyoto. Det känns rätt overkligt faktiskt, Japan ligger fortfarande så nära. Ibland känner jag dofter som påminner om Japan och plötsligt känns det nästan som om jag är där. När jag blundar kan jag fortfarande se bergen framför mig och höra Kamogawas vatten. Det är som att minnas en person man tycker om men inte träffat på länge. Man minns hens röst, hur hen luktar och hur hens kramar känns. Man minns hens leende. Så är Kyoto för mig. Där känner jag mig hemma, där kan jag vara mig själv. Och jag minns fast det är svårt eftersom jag saknar det så mycket. Jag vill inte alltid minnas av den anledningen. Saknad är jobbigt. Vill inte alltid bli påmind om att jag saknar.
Jag avskyr att känna mig beroende av någon över huvud taget. Sen jag var liten har jag alltid sagt till mig själv att jag inte behöver någon annan än mig. Jag har sagt det många gånger, jag har skrivit det och skivit det och skrivit det. "Bea, du fixar allt själv."
Det är förstås inte sant att jag inte behöver någon, och jag har väl vetat det större delen av mitt liv. Jag vet om att även jag behöver hjälp, sällskap eller tröst ibland. Sanningen är att jag bara har varit rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att ge någon den makten över mig som det innebär att låta någon komma så nära att de kan såra en. Men jag har aldrig varit helt ensam. Jag har försökt vara ensam, men jag har sällan lyckats. Jag är rätt glad över det.
När jag gör saker som kan verka svåra eller självständiga så gör jag det inte för att jag är modig. Jag gör det för att jag tror att jag har något att bevisa för mig själv. Och inte ens nu när jag skriver det här är jag säker på att jag faktiskt inte har det. Jag behöver veta att jag är stark.
Problemet är nog att jag har haft styrka helt om bakarslet. Jag blir inte automatiskt stark för att jag klarar mig bra ensam. Jag gör saker ensam för att jag är introvert, inte för att jag är stark. Och det är inget fel på det. Problemet uppstår när jag inte litar på andra längre. Det är en förståelig självbevarelsedrift att inte lita på vem som helst, men att aldrig lita på någon gör livet enligt min mening ganska tufft.
Jag anser att det modigaste en kan göra är att lita på andra och våga låta dem lära känna en. Att våga tro på att personer i ens närhet finns där för att de bryr sig och tycker om en, det är styrka. Och jag kämpar för att bli stark.
Jag har funderat på en sak. På vilken kraft ord kan ha, närmare bestämt. Ord förenar människor, ord kan skada och läka. Ord normaliserar och bestämmer stereotyper och normer utan att vi ens märker det.
Jag är rädd för ord, och jag använder dem oftast inte lättvindigt. Samtidigt är ord något jag lever för. Gör inte vi alla det? Jag lyssnar till andras ord och jag är hängiven mina egna. Jag undrar hur långt vi hade kommit utan dem.
Om inte mitt schema för nästa kurs är en illussion så har jag en hel veckas ledighet framför mig nu, vilket innebär att jag kämpar för att hitta sysselsättning. När jag har mycket som måste göras finns det helt otroligt många andra saker som jag hellre gör, men nu när jag är ledig så vet jag inte alls vilket håll jag ska rikta min energi åt. Jag är med andra ord uttråkad. Jag har redan planerat in ett par dagar i Karlstad och gjort ett schema med nya filmer som jag ska se. Jag tänker mig att jag kanske kan få ur mig lite text också, av ett eller annat slag.
Idag har jag röjt undan all bråte som upptagit 80% av min lägenhet de senaste dagarna, och gått genom en del dikter jag har skrivit. Ja, jag skriver dikter ibland. Och jag tog mig friheten att publicera ett par stycken här på min blogg.
För er som inte vet om det, så är det en ganska stor grej för mig att låta folk läsa saker jag skriver. Jag tycker det är skitläskigt. Dikter är det värsta. För det första är jag inte särskilt bra på att skriva dikter, och för det andra så känns dikter så himla personliga. Men eftersom jag är uttråkad, känner mig lite upprorisk och tycker det är dags så har jag lagt upp några här. Längre ner. I egna inlägg. Hehe.
"Trixi!" ropade hon i mitt huvud. Där stod jag och såg mig omkring Hela livet i behåll Kvar fanns minnen, inget mer Solklart mörker En vit värld Hemma, borta
Det är lördag kväll, och jag bestämmer mig för att blogga. För första gången sen... För första gången på ett år? Wow. Okej, så det är lördag kväll och jag bestämmer mig för att blogga för första gången på ett år.
Jag har dansat. Inte ute på någon nattklubb någonstans, utan i min lägenhet. Till musik jag har i hörlurarna. Och jag har inga som helst problem med det; faktum är att jag mår som bäst när jag lyssnar på musik och dansar ensam i min egen lägenhet mitt i natten. Jag vet inte om det finns folk där ute som tycker det låter skumt, men det är i alla fall sant. Jag antar att jag alltid har varit lite (läs: mycket) inåtriktad. Jag kan vara social, jag bara är det inte så ofta. Så jag dansar till musik som bara jag hör i min lägenhet där bara jag bor och jag trivs som fan med det.
Men på senaste har jag börjat undra om jag inte har blivit så bra på att vara ensam att jag inte kan vara tillsammans med andra längre. Jag är inte sådär trevlig och inbjudande som andra är, och ofta vet jag inte vad jag ska säga till folk om de inte vill prata om saker jag råkar tänka på för tillfället. Det är inte det att jag inte tycker om sällskap, jag vet bara inte hur en är sällskaplig. Jag avskyr småprat. Vad ska jag svara på att någons katt har halsfluss liksom? Jag vet att vädret varit fint idag. Vad kul att du har handlat. Eh. Vad säger en till folk? Jag ser andra som har konversationer hela tiden, men vad pratar de om? Jag förstår inte. Det är få personer jag känner att jag har saker att prata om med hela tiden.
Jag tror jag var mycket bättre på sånt här när jag var yngre, typ på gymnasiet. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt att vara social när jag var sjutton år. Tvärtom tyckte jag det var jobbigt att inte ha folk att prata och umgås med. Fast jag alltid har varit blyg visste jag ändå hur sjutton en bär sig åt för att vara social. Det är lite läskigt att känna att det där försvunnit lite. Men äh. Kanske kan jag det fortfarande, om jag verkligen vill. För tillfället nöjer jag mig med att dansa och blogga.
