tricksy

Jag funderar på om jag ska börja ha något slags tema på den här bloggen. Typ konst-tema. Jag målar ju en del i perioder och det kanske kan vara kul att lägga upp bilder här så att jag och andra verkligen kan se utvecklingen och hur bilderna liksom växer fram. Jag tror att de flesta som vet att jag målar bara ser ett färdigt resultat och sen förklarar jag inte hur jag kom dit. Jag vet inte, jag tycker sånt är skitintressant i alla fall, men det kanske bara är för att jag är intresserad av sånt, haha. Men det kanske också skulle göra mig mer taggad på att måla så ofta jag kan om jag liksom gjorde det till ett slags "projekt"?

 

Nåväl, jag ska i alla fall lägga upp en målning jag gjorde för ett tag sen. Den finns på Facebook, men ska visa lite detaljer nu tänkte jag. För att de är så fina såklart. Jag är mest nöjd med örat.

 

För ett tag sen var det någon som sa till mig att det är bättre att fokusera på saker som är bra här i världen är på allt som är dåligt. I vissa sammanhang är det säkert sant, men jag tror inte att vi kommer framåt om vi inte oftare prioriterar att ta tag i problemen framför att fira det positiva. Det är därför jag låter jävligt grinig den större delen av tiden. Idag tänker jag dock inte vara negativ, eftersom man förlorar allt slags hopp och entusiasm om man inte tänker på att det finns rätt mycket positivt också.

 

Som när jag såg en man knäböja framför den gamla skrumpna kvinnan, som tigger mellan spåren nere i Angered centrum varje dag, för att öppna en flaska dricka och plastfolien runt en baguette han hade köpt åt henne.

 

Som när en kvinna osjälviskt höll upp dörren åt personen som sprang för att hinna med spårvagnen och ingen annan gjorde det, jag inkluderad.

 

Som alla fantastiska svenska hjältar.

 

Som när Malala Yousafzai valde att fortsätta kämpa för alla barns rätt till utbildning även efter att hon blivit skjuten i huvudet av talibaner.

 

Som tillmötesgående personal, vänner som hjälper mig genom att ge konstruktiv feedback på mina texter, stöttande familj och bra lärare som alltid har kämpat för att utbildning ska vara både givande och roligt.

 

Som att vi över huvud taget har rätt till utbildning i Sverige oavsett vilket samhällsskikt vi kommer från eller vilken bakgrund vi har.

 

Som alla de som kämpar för att ändra på problemen jag brukar tjata om.

 

Det finns mycket att ta upp även utöver alla vänliga, starka och hedervärda handlingar som människor gör med jämna mellanrum. Jag skulle vilja påminna mig själv om att jag har tak över huvudet, té i min kopp, kläder på min kropp och magen full med mat. Förutom det är jag en av de lyckliga få i världen som har tillgång till nästan obegränsad kunskap och med hjälp av den även makten att bestämma över mitt eget liv. Det är något jag är väldigt tacksam för.

 

Nu har jag varit blödig nog och tänker återgå till att fokusera på problem, för det är mer min stil. Hörrni, det är valår i år! Vad säger ni, ut med rasisterna och in med feministerna? Jaa, det tycker jag! Jag har fått nog av rasseriksdagen vi har nu och tycker vi ska fixa in ett nytt vågmästarparti i år. F! 2014 :D

 

xoxo

Finns det någon studerande eller före detta studerande i Sverige som inte någon gång haft problem med CSN? Själv måste jag ringa upp dem inför varje ny termin jag söker studiemedel. Jag är lite av en expert på alla problem som kan uppstå vid det här laget.

 

För ett tag sen sökte jag studiemedel för ett program jag tänkte gå i Göteborg, men jag ångrade mig, så jag anmälde studieavbrott och gjorde en ny ansökan för en enskild kurs på halvfart som jag bestämde mig för att gå istället. Bara så att ni vet - så ska man inte göra. Det man ska göra är att ändra den ansökan man redan har gjort, för meddelar man avbrott så tror de att man inte ska plugga över huvud taget, typ. Eller nåt sånt. Jag fick i varje fall besked om studiemedlet för programmet ändå och eftersom jag redan fått ett besked så kunde jag inte få något för kursen, eftersom jag gjort den ansökan efter den första, hänger ni med? Nej, inte jag heller.

 

Jag ringde i varje fall CSN och förklarade problemet, snubben jag snackade med då sa att de nu hade fått in anmälan för avbrott och att det var fritt fram att göra en ny anmälan. Jag antog då att de andra jag gjort inte var giltiga längre, och gjorde som han sa. Det var också fel. Lyssna inte på dem när de påstår sånt. Få dem att plocka bort alla ansökningar de fått in först, annars är det värdelöst att försöka göra nya.

 

För ett tag sen fick jag besked IGEN från CSN att jag skulle få pengar för en veckas studier på programmet jag hoppat av. Det handlade alltså om en vecka då jag över huvud taget inte varit där. Jag ringde igen och pratade med dem. Den första kvinnan jag fick prata med förstod och tog bort min första ansökan hur fort och enkelt som helst, men berättade för mig att jag tydligen gjort en anmälan om studieavbrott på KURSEN JAG GÅR och det är typ här jag på riktigt förlorar mitt tålamod. Nåväl, det ska väl gå att lösas, jag blev vidarekopplad (de älskar att koppla folk vidare mellan kollegerna på CSN) och fick förklara problemet igen. DEN tjejen verkade inte fatta ett dugg av vad jag sa, påstod att SKOLAN skickat papper om att jag hoppat av kursen, vilket helt enkelt inte är sant eftersom jag går den. Så jag fick förklara allt ovan två gånger eftersom det är svårt att hänga med här. Sen sa jag att jag går kursen och önskar söka pengar för den. Jag undrade om hon inte bara kunde ta bort avbrottanmälan, vilket lär vara rätt enkelt för dem.
"Nej, det går inte eftersom det är uppgifter vi fått in från dig."
"Men det är ju ett misstag", sa jag. "Det är därför jag ringer."

"Jo, men du måste skriva till CSN och förklara vad som hänt och varför det har blivit ett missförstånd och hur du menar."

"Ja, men jag förklarar ju nu hur det ligger till."

"Fast vi måste ha det skriftligt."

Måste jag ens berätta att jag var fruktansvärt irriterad vid det här laget och fick kämpa rätt hårt för att inte börja skrika åt den stackars inkompetenta människan? Jag var jävligt arg när jag efter att ha suttit i telefonkö i en kvart och sedan fem minuter till när jag blev vidarekopplad, fick berättat för mig, på ett grinigt och nedlåtande vis, att jag ändå inte hade gjort rätt, att de visst inte kunde göra något.

Det tråkigaste är att om man hade kunnat fixa såna här saker, se sina ansökningar och avbrott, och hantera dem själv över webben så skulle det inte vara några problem. Men man vet faktiskt inte ett skit av vad som händer med grejer man skickar till dem genom att logga in där. Därav telefonköer där man är på plats hundra från början. Jag berättade såklart detta när jag skrev mitt griniga, men pedagogiska, mail igår. Man borde kunna hantera sina ärenden på ett enklare sätt. Jag hade ju ingen aning om att jag råkat göra två avbrottanmälningar när jag ringde och den första kvinnan berättade det för mig.

 

När jag skrev till CSN så skrev jag om allting från början till slut vad som gått snett och hur allt låg till, var övertydlig så att ingen skulle missförstå och la till min kritik mot den oförståeliga hemsidan på samma gång.

 

Idag fick jag ett mail där det stod att jag har beviljats studiestöd, så jag skickade in min studieförsäkran förut. Det hjälper trots allt att vara riktigt på. Fast jag är bombsäker på att en anan kollega än den där tjejen jag pratade med hade kunnat fixa allt på en gång när jag ringde. Det första tjejen hjälpte mig ju snabbt som sagt. Tråkigt bara att varannan person man snackar med på det där stället faktiskt inte kan något alls. Jag ska inte ens börja prata om allt som gick snett förra terminen.

 

Nu har jag skrivit av mig, phew. Har sällan varit så arg som jag var på CSN igår.

 

xoxo

Det har snackats en hel del om det där fasansfulla kvinnliga armhålehåret nu igen. Debatten, om en ens kan kalla det för debatt, blossade upp igen efter att Nour visade sina orakade armhålor i TV (På BäStA sÄnDnInGsTiD) under Melodifestivalen i lördags och någon omogen SD-ungdom betackade sig för detta på Twitter.

 

På ett sätt känns det skönt att detta är på tapeten igen eftersom det tydliggör partiarkala strukturer som alla inte är medvetna om. Det tråkiga är bara att det behöver bli på tapeten alls.

 

För två år sedan panorerade kameran i mello över publiken, där en kvinna syntes i bild. Hon viftade glatt med armarna och visade således omedvetet sina orakade armhålor i TV. Explosionen av haters på internet förbluffade nog de flesta som rör sig här på daglig basis - och då ser en ändå mycket som van internetsurfare. Som svar på alla nättroll startades hashtagen #hairriot på instagram och gruppen "Ta håret tillbaka" på facebook.

 

Att Nour nu tog tillbaka håret till Melodifestivalen känns peppande för vissa av oss, medan andra fortfarande två år senare bara känner äckel. Och det är helt okej att göra det. Alla har olika preferenser och det är inte så konstigt att många tycker det är fult eller äckligt när kvinnor har orakade armhålor eftersom hela samhället trycker ner i käften på alla och envar att kvinnor ska raka sig både där och här. Det är hjärntvätt, helt enkelt. (Vad SA jag?! :D)

 

Det som upprör mig är inte att folk tycker som de gör, utan att de tror sig ha rätten att uttrycka dessa åsikter och säga åt andra vad de ska göra med sina kroppar för att behaga dem. Det är där förtrycket verkligen får utlopp.

 

"Ta håret tillbaka 2.0 #hairriot" är ett event som nu pågår på facebook. Hashtagen har återupptagits. Bilder på håriga (och även vissa rakade) armhålor flödar in för att stötta kvinnors rätt att göra vad de vill med sina egna kroppar utan att behöva ta skit för det. Men eftersom internet är fullt med ignoranta människor så lämnas inte den här sortens event ifred av nättrollen. Gång på gång beskriver någon dum yngling hur äckliga tjejerna är som laddar upp bilder på sina armhålor, utan att ens försöka förstå varför de gör det. Utan att reflektera över vad som får dem själva att vilja lägga sig i vad andra människor gör med sina kroppar.

 

Kan ni ens tänka er att det finns personer som tycker att det är viktigare att andra lever efter deras preferenser för vad som är sexigt, än att alla har rätten att göra vad de vill med sina egna kroppar? Vissa verkar dessutom ha fått för sig att det är en aktiv handling att inte raka sig. Som jag snappade upp att en person beskrev det: "om ni vill börja oraka er så är det upp till er". Det är som om kvinnors ursprungliga tillstånd är med rakhyveln i hand. Det är ju helt sjukt faktiskt.

 

Nej, jag betackar mig för ignoranta nättroll, jag.

Nu ska jag gå och ta en bild på mina orakade armhålor.

 

xoxo