Så jag har en plan inför sommaren. Tänkte ta min lediga tid och skriva en bok. Mhm. Jag och min vän, Emma, ska skriva böcker och hjälpa varandra med peppning och kritik. Jag kan inte förklara hur taggad jag är på det här! Längtar tills jag är färdig med vårterminen så jag kan börja ägna hela min varelse åt detta. Jag har redan börjat liksom förbereda mig. Skriva bakgrundshistorier, planera och sånt. Tar sats lite. Det här är precis vad jag behöver. Tid då jag är LEDIG en längre tid utan att känna förpliktelser till något annat, och någon att bolla idéer med. Tror den här sommaren kommer bli himla rolig!
Ibland, när livet gör mig förvirrad, tror jag att alla människor egentligen har samma smak. Typ när jag tänker att det är orimligt att folk gillar lakrits. Kom igen, liksom. Då leker jag med tanken att folk som gillar lakrits egentligen inte känner samma smak som jag när de äter det. På samma sätt känner folk som inte gillar jordgubbar helt enkelt en annan smak än jag. Det gör det faktiskt mycket enklare att förstå människor att tänka så. Eller snarare, det ger mig en genväg till att slippa försöka förstå mig på sånt jag inte kan förstå, det vill säga folk som inte funkar som jag. "Du är som jag, du bara vet det inte."
Sen tycker jag förvisso det är enklare att förstå varför andra tycker och tänker saker som de tycker och tänker angående något där jag själv inte har en klar åsikt. Okej, jag kan fatta att folk gillar gurka, men jag kan också fatta att det finns folk som inte gillar det. Troligtvis för att jag själv varken tycker det är särskilt gott eller äckligt, hajar ni? Men att folk inte gillar choklad känns bara så jäkla främmande liksom. Då tänker jag hellre att de bara inte känner samma smak som jag, för det är den enda anledningen jag kan begripa. Det finns inget alternativ.
Vet ni förresten hur svårt det är att rita cirklar utan andra hjälpmedel än papper och penna?
Djupa andetag, för jag har hört att det är viktigt att andas. Långa, djupa andetag. Och räkna. Ett, två, tre. Tio, nio, åtta... Kom igen för fan. Ärligt talat, Bea. Här står du och allt är perfekt, folk är glada, kanske till och med lyckliga, natten är klar. Här står du, Bea, och andas, andas. Eftersom det är här och nu eller aldrig, eller hur? Ett steg eller två spelar ingen roll. Vilket håll är allt som betyder något, neråt eller uppåt, höger eller vänster. Andas.
"Jag vill släppa glaset och se det krossas mot marken."
"Gör det inte."
Det kändes lite som om jag brann när jag gick därifrån, och på nåt sätt blev allting ganska stilla när jag valde aldrig. När jag inte stannade kvar, när jag inte sa allt det där som jag hade velat säga just då. Jag släppte inte glaset, för jag tänkte på skärvorna. Fick ändå plocka upp spillrorna efter mig själv. Hade nog skurit mig oavsett. Men jag valde väg och de där stegen var befriande.
