tricksy

Idag har snacket gått om modellagenturer som värvar modeller utanför anorexiakliniker i Stockholm. När jag läste om det så började tankarna snurra såklart. Var är moralen? Vart kommer dessa sjuka ideal ifrån? Hur påverkar idealen individer? Unga tjejer framför allt, men också killar. Individer som fortfarande kämpar med att lära känna sig själva, som är osäkra och försöker hitta sin plats i samhället. 

 

Jag tänker på medelålders personer som stryker runt i buskarna och bara väntar på att en sjuk fjortonåring utan underhudsfett ska dyka upp. Personer klädda i svart och som leende säger "vi har en plats för dig hos oss", och knyter handen om plånboken i fickan. "Kom till oss, vi tycker att du är vacker. För oss är du inte sjuk, du är ett ideal."

 

Jag funderar på hur man som en anorektisk fjortonåring med förvriden syn på sin egen kropp reagerar när någon säger att man är vacker. För då hade man ju rätt helt plötsligt. Man hade rätt om att man inte dög, man var ju överviktig, man var ful. Men inte nu längre. "Vill du bli en modell?"

 

Varför skulle man vilja äta mer och gå upp i vikt när man har nått sitt mål? Varför skulle man vilja ändra på sig nu när man platsar någonstans? Nu när det finns människor som anser att det inte är något fel på att vara sjukligt underviktig.

 

Vi vet att idealen är snedvridna idag, alla vet det. Det pratas om det hela tiden. Vi vet att modeller är underviktiga. Men jag tror att många inte förstår att trots att man vet om att det är fel så påverkar det en. Framför allt unga, osäkra tjejer som vill passa in och leva upp till. Så vem ska man skylla på? Ska man skylla allt på modeindustrin? Eller borde staten reglera vad som får synas? Hur? Är det kanske allas fel? Är det vårt fel för att vi har låtit det gå så här långt utan att ryta ifrån? 

Fåglarna kvittrar, smältvattnet bildar små bäckar i dikena och jag köpte nyss tre majblommor av tre mellanstadieelever. Starkt av dem att gå runt och sälja sådär, jag tyckte det var skitläskigt när jag var i deras ålder. Jag minns jultidningarna som jag endast sålde till min egen släkt och till mig själv och jag har ett svagt minne av majblommor. Väldigt svagt. Förträngt kanske.

Så jag uppmuntrade flickorna genom att köpa tre små majblommor, en till mig och en varsin till mamsen och papsen. För man ska ju uppmuntra ungarna när de... gör bra saker, helt enkelt. Måste vara schysst att komma in i handelsbranchen redan från början liksom, så man får vänja sig vid pengahantering i tid tills man ska börja pensionsspara. På tal om det så har jag fått papper hem om pensionssparande och sånt. Hallå, jag bor fortfarande hemma, prio ett för mig är väl att ta mig härifrån. 

I vilket fall som helst så har jag faktiskt väntat på att det ska komma majblomsförsäljare hit, eftersom jag tycker det är ett trevligt vårtecken, så jag blev lite glad i magen när de kom hit och nu sitter jag här med en klassisk majblomma fastnålad i linnet. Sedärja, det blev ju en bra dag ändå!

Vid midnatt sändes ett extra nyhetsinslag på fyran, eftersom två explosioner hade ägt rum under ett maratonlopp i Boston. Eftersom jag är den uppkopplade personen jag är, så visste jag redan om explosionerna då flera personer hade delat med sig av nyheten över facebook. Flera hade uttryckt medlidande eller ilska över händelsen samt länkat till hemsidor med mer information. Och flödet har inte direkt minskat under dagen idag. 

Jag tycker förstås att det är vedervärdigt vad folk tar sig till och jag kan för mitt liv inte förstå vad som möjligtvis kan vinnas på att döda och skada oskyldiga människor. Ändå är jag inte förvånad. Den här sortens händelser frambringar inga djupare känslor hos mig än vad som krävs för att frambringa en suck numera. Jag förstår andras känslor såklart, jag tycker det är bra att folk fortfarande faktiskt blir förvånade och arga efter all skit som händer i världen. Men sen dök den här bilden upp i mitt nyhetsflöde på facebook:



Ser ni den inringade lilla notisen längst ner?
"Irak: Upp mot 50 döda i bombdåd"

Jag behöver väl knappast tala om att det här gör mig bekymrad. Beklämd. Lite irriterad. Aningen förbannad. Hur värdesätter vi människoliv egentligen? Är två (2) döda amerikaner värda så mycket mer än femtio (50) döda irakier? Hur kommer det sig att vi bryr oss så mycket mer om vad som händer i USA än vad som pågår i länder som Irak? Svaret är enkelt. Vi är vana vid att folk dör som flugor i krigsdrabbade och fattiga områden, vi har hört om det förut, men när två bomber exploderar i Boston har vi svårt att ta in vad som har hänt. De är mer som vi, kan det i så fall hända även oss? Men jag ser det inte så. Vi är alla lika och vi är alla inblandade. Femtio döda i Irak är en större tragedi än två döda i Boston. Även om tragedin i Boston är stor.

Ny blogg, ny start.

Min mormor brukar kalla mig för Trixi, det får gärna flera göra. I vanliga fall är jag bara Bea, men kärt barn har många namn så jag skaffar mig gärna fler hehehe. Vad bloggen ska handla om vet jag inte än, men jag antar att det blir mycket skit jag går och tänker på som behöver komma ut. Och kanske lite egen konst, vi får se!