tricksy

När jag ser på världen i allmänhet och Europa i synnerhet, så känns det som om jag står på toppen av ett berg och ser ner på ruinerna efter en antik stad. Staden får stå för minnena av något som en gång var vackert, frodande, utvecklande. Något som hade potential att förvandlas till ett självmedvetet organ där vetenskapen, konsten och filosofin fick vara i centrum.

Här uppifrån kan jag se kaoset som fötts ur girighet och själviskhet. I mitt Pompeji virar banderollerna skenheligt in ett patriotiskt valspråk i de befästa murarna, på gatorna kryper eldflugor fram på led i ett försök att blända fienden till tystnad. Släggor demolerar det som en gång byggts upp på hoppfulla axlar; starka, kärleksfulla händer lägger tillbaka teglet som fallit. Det är ändå ruiner.

Jag får ett slags svindel när jag till slut tappar tron på allt som heter rättvisa. Jag vet inte hur frihet ska definieras, fred har jag aldrig hört talas om. I arenorna sjunger vi om "fornstora dagar" utan att reflektera över att våra egna stolta ögonblick vadade i blod. Europa går i konkurs, krigsdrabbade flyr sina hemländer bara för att mötas av misstro och rasism. I Ryssland får man inte längre älska vem man vill. USA prioriterar krigsföring framför utbildning och sjukvård.

I mitt en gång älskade Sverige är det i praktiken inte längre olagligt att våldta. I mitt en gång älskade Sverige övar nynazisterna på att gå i takt som soldater. I mitt en gång älskade Sverige är det tur att jag har ett svenskt efternamn, för annars hade jag inte fått kalla Sverige för "mitt".

Meteorologerna menar att vintern ännu i januari inte har kommit till Sveriges sydligare delar. Om inte vårt samhälle tar död på oss, så gör vårt koldioxidutsläpp det. Jag tänker på ett ordspråk jag hörde en gång, som kommer från en stam av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

"Only when the last tree has died
and the last river has been poisoned
and the last fish has been caught
will we realize that we can't eat money."

Det är så typiskt oss människor att bekämpa de enda som kan lära ut ett helt nytt perspektiv. Att bekämpa dem som är annorlunda jämfört med oss.

Vesuvius har länge haft sitt utbrott nu. Snart är allt besudlat, täckt med brännande aska. Frågan är om Pompeji går att rädda eller om vi bara ska fly. Meteorologerna menar att vintern ännu inte har kommit, men de har fel. Fimbulvintern är redan här. Vi står på randen till Ragnarök, och ännu är det inte många som förstår att det är vi som spyr lava över vår egen bräckliga värld. Mitt hopp är att när havet har slukat allt, så kommer en ny värld att resa sig och möjliggöra en ny början.