Jag har kämpat med skrivkramp (inte smärtan utan frånvaron av idéer och lust att skriva) större delen av sommaren. Den här sommaren, som jag hade tänkt ägna åt att just skriva. En stor besvikelse, såklart, för min del eftersom jag varit väldigt peppad på detta innan. Jag har velat mellan att skriva flera olika berättelser - fram och tillbaka, skrivit något litet här och ett par rader där - bara för att till slut ha landat i en barnslig en, som handlar om ett gäng andar, en drake, några demoner och en jäkla massa is. Jag känner mig ganska bekväm här, och förra veckan knappade jag ihop två kapitel på två dagar. Tillfredsställelsen varade dock inte länge. Efter det stannade det nämligen av igen och jag har mest ägnat tiden sen dess åt undulaterna, TV-serier och min pojkvän.
Igår bestämde jag mig för att läsa istället. Jag tänkte att om inte skrivtips, peptalks och stöttande vänner kan få upp min inspiration, så borde åtminstone en god bok göra det. Och visst satte jag mig vid datorn förut med mer inspiration och skrivarglädje än innan. Problemet är bara att jag läste det jag senast skrev och faktiskt blev förvånad över hur fantastiskt dåligt det var. Så nu sitter jag än en gång med ett tomt dokument framför mig efter att ha raderat hela senaste kapitlet. Frustrerad frågade jag Marcus vad sjutton jag ska skriva. Hans svar?
"Något bra."
Det är därför jag skriver det här. Jag svarade nämligen "okej", och för att kunna skriva något bra, måste jag värma upp. Det är så det fungerar för mig. :)
Idag lever jag på socker. Dricker dricka, käkar choklad. Passion Pit i lurarna, Hogwarts emblem på tröjan. Fråga hur min dag är, så svarar jag att den är trött och bär Hogwarts på tröjan. Vissa dagar behöver man kanske Hogwarts mer än andra.
Jag var skithungrig när jag gled med vagnen hem förut, men det har gått över sen jag började trycka i mig godis som om det inte fanns någon morgondag(idagidagidag). Funderar ändå på att laga mat, eller rosta en macka. Det blåser. Mackor kan vara bra när det blåser.
Om sanningen ska fram - och det ska den - så är jag ganska obekväm idag. Känner mig lite vilsen. Livet tar mig med storm idag, som man säger (man säger inte så, men det är sant). Hoppas att det går över fortare är vindennnnn (sluta Bea, för fan).
Jag är lite obekväm. Ligger på golvet, men det är inte därför jag är obekväm. Det är mer ett symptom på min obekvämlighet. Eller på min bekvämlighet.
Det kan vara så att jag låter det blåsa, men jag ser mig inte om. Paraplyet går sönder då.
Så jag har en plan inför sommaren. Tänkte ta min lediga tid och skriva en bok. Mhm. Jag och min vän, Emma, ska skriva böcker och hjälpa varandra med peppning och kritik. Jag kan inte förklara hur taggad jag är på det här! Längtar tills jag är färdig med vårterminen så jag kan börja ägna hela min varelse åt detta. Jag har redan börjat liksom förbereda mig. Skriva bakgrundshistorier, planera och sånt. Tar sats lite. Det här är precis vad jag behöver. Tid då jag är LEDIG en längre tid utan att känna förpliktelser till något annat, och någon att bolla idéer med. Tror den här sommaren kommer bli himla rolig!
Ibland, när livet gör mig förvirrad, tror jag att alla människor egentligen har samma smak. Typ när jag tänker att det är orimligt att folk gillar lakrits. Kom igen, liksom. Då leker jag med tanken att folk som gillar lakrits egentligen inte känner samma smak som jag när de äter det. På samma sätt känner folk som inte gillar jordgubbar helt enkelt en annan smak än jag. Det gör det faktiskt mycket enklare att förstå människor att tänka så. Eller snarare, det ger mig en genväg till att slippa försöka förstå mig på sånt jag inte kan förstå, det vill säga folk som inte funkar som jag. "Du är som jag, du bara vet det inte."
Sen tycker jag förvisso det är enklare att förstå varför andra tycker och tänker saker som de tycker och tänker angående något där jag själv inte har en klar åsikt. Okej, jag kan fatta att folk gillar gurka, men jag kan också fatta att det finns folk som inte gillar det. Troligtvis för att jag själv varken tycker det är särskilt gott eller äckligt, hajar ni? Men att folk inte gillar choklad känns bara så jäkla främmande liksom. Då tänker jag hellre att de bara inte känner samma smak som jag, för det är den enda anledningen jag kan begripa. Det finns inget alternativ.
Vet ni förresten hur svårt det är att rita cirklar utan andra hjälpmedel än papper och penna?
Djupa andetag, för jag har hört att det är viktigt att andas. Långa, djupa andetag. Och räkna. Ett, två, tre. Tio, nio, åtta... Kom igen för fan. Ärligt talat, Bea. Här står du och allt är perfekt, folk är glada, kanske till och med lyckliga, natten är klar. Här står du, Bea, och andas, andas. Eftersom det är här och nu eller aldrig, eller hur? Ett steg eller två spelar ingen roll. Vilket håll är allt som betyder något, neråt eller uppåt, höger eller vänster. Andas.
"Jag vill släppa glaset och se det krossas mot marken."
"Gör det inte."
Det kändes lite som om jag brann när jag gick därifrån, och på nåt sätt blev allting ganska stilla när jag valde aldrig. När jag inte stannade kvar, när jag inte sa allt det där som jag hade velat säga just då. Jag släppte inte glaset, för jag tänkte på skärvorna. Fick ändå plocka upp spillrorna efter mig själv. Hade nog skurit mig oavsett. Men jag valde väg och de där stegen var befriande.
Det här med att koka ris - inte min grej. Antingen så kokar det över eller så kokar det inte. Antingen ångar vattnet bort för tidigt, eller så finns det för mycket kvar när riset är klart. Jag har troligtvis bara mig själv att skylla (såvida det inte bor ett spöke hos mig som avskyr ris) för jag orkar aldrig mäta upp hur mycket som behövs av någonting. Sånt gör jag när jag bakar, inte när jag lagar mat, så nu vet ni det om mig heh.
En bra sak dock, är att jag alltid brukar få ris över (lite med flit hehe). Käkar ris i minst två dagar när jag väl orkar koka skiten. Bra va. Va va. Skulle bara säga att jag saknar min riskokare som om den vore min första Harry Potter-bok och det säger fan en hel del ok.
Jo, det är så att jag har tinnitus. Det är svårt att beskriva hur det låter mer än att det tjuter som bara fan. Det är inte helt stadigt, utan "pulserar" fast väldigt fort. Om ni tänker er en laserstråle, och hur en sån skulle låta. Så låter det. Fast ljusare. Hela tiden.
Det är ett ljud som hör ihop med ett tryck i öronen, så det låter alltid högre när jag har lyssnat på musik, varit ute på dansgolvet eller på konsert. Jag är säker på att det är vanligt att höra hur det tjuter efter sånt, men jag hör det alltid, även om det inte låter lika högt om jag spenderat min lördag ensam hemma framför TV:n.
Min mamma undrade, när jag berättade om detta, om jag var säker på att det inte var diverse elektronik som kan höras i hemmet, typ kylskåp. Jag är säker på att det inte är kylskåp eller annat som hörs. Hon undrade om det låter likadant om jag går långt ut i skogen där det faktiskt är tyst. Ja, det låter likadant. Det blir aldrig helt tyst för mig. Jag hör skillnad på ljud som kommer utifrån och på ljud som kommer inifrån. Som jag sa så kan jag lokalisera ljudet till punkter i öronen. I skrivande stund hör jag tre olika pip. Ett ljust, högt och ett mörkare, mer elektriskt (det är detta som pulserar fort) som hörs i båda öronen, och ett lite tystare som hörs bara i det vänstra örat. Det är inget jag inbillar mig.
Jag minns inte när jag fick tinnitus, men jag vet att det var längesen. Jag är såpass van vid ljudet och vid att det är en del av mig att jag kan ligga och lyssna på det vid läggdags eftersom det är så familjärt. Jag är djupt involverad i vilka ljud jag hör (det varierar lite av någon anledning även om "grundljudet" är detsamma) och skulle mer än gärna vilja kunna peka ut exakt så att andra förstår också, men jag kan inte det. När tankarna virvlar runt i mitt huvud om kvällarna så utnyttjar jag min tinnitus genom att koncentrera mig på den tills jag somnar.
Jag undrar hur tystnad låter, för ärligt talat så minns jag inte. Det kanske är en fantastisk sak att uppleva, tystnad. Men det är nog en sån sak man bara tar för givet tills man har förlorat den.
Ikväll har jag varit omringad av personer som försökt övertala mig om att jag är en "bra person" vad nu en sån är för något. Det är trevligt att höra att folk tycker om en, men jag vet liksom inte vad det innebär att vara en bra person. Alla har väl både "bra" och "dåliga" egenskaper. Det känns mer som att bra egenskaper innebär att man är enkel att tycka om och komma överens med än något annat. Som om det är en universellt positiv egenskap att kunna hänga med andra människor. Andra människor är ofta dumma enligt mig, är det då en bra egenskap att jag kommer överens med dem? Jag är fascinerad.
Det har gått två år sen jag flyttade tillbaka till Sverige. Jag har bott i Göteborg en längre tid än jag bodde i Kyoto. Det känns rätt overkligt faktiskt, Japan ligger fortfarande så nära. Ibland känner jag dofter som påminner om Japan och plötsligt känns det nästan som om jag är där. När jag blundar kan jag fortfarande se bergen framför mig och höra Kamogawas vatten. Det är som att minnas en person man tycker om men inte träffat på länge. Man minns hens röst, hur hen luktar och hur hens kramar känns. Man minns hens leende. Så är Kyoto för mig. Där känner jag mig hemma, där kan jag vara mig själv. Och jag minns fast det är svårt eftersom jag saknar det så mycket. Jag vill inte alltid minnas av den anledningen. Saknad är jobbigt. Vill inte alltid bli påmind om att jag saknar.
Jag avskyr att känna mig beroende av någon över huvud taget. Sen jag var liten har jag alltid sagt till mig själv att jag inte behöver någon annan än mig. Jag har sagt det många gånger, jag har skrivit det och skivit det och skrivit det. "Bea, du fixar allt själv."
Det är förstås inte sant att jag inte behöver någon, och jag har väl vetat det större delen av mitt liv. Jag vet om att även jag behöver hjälp, sällskap eller tröst ibland. Sanningen är att jag bara har varit rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att ge någon den makten över mig som det innebär att låta någon komma så nära att de kan såra en. Men jag har aldrig varit helt ensam. Jag har försökt vara ensam, men jag har sällan lyckats. Jag är rätt glad över det.
När jag gör saker som kan verka svåra eller självständiga så gör jag det inte för att jag är modig. Jag gör det för att jag tror att jag har något att bevisa för mig själv. Och inte ens nu när jag skriver det här är jag säker på att jag faktiskt inte har det. Jag behöver veta att jag är stark.
Problemet är nog att jag har haft styrka helt om bakarslet. Jag blir inte automatiskt stark för att jag klarar mig bra ensam. Jag gör saker ensam för att jag är introvert, inte för att jag är stark. Och det är inget fel på det. Problemet uppstår när jag inte litar på andra längre. Det är en förståelig självbevarelsedrift att inte lita på vem som helst, men att aldrig lita på någon gör livet enligt min mening ganska tufft.
Jag anser att det modigaste en kan göra är att lita på andra och våga låta dem lära känna en. Att våga tro på att personer i ens närhet finns där för att de bryr sig och tycker om en, det är styrka. Och jag kämpar för att bli stark.
Jag har funderat på en sak. På vilken kraft ord kan ha, närmare bestämt. Ord förenar människor, ord kan skada och läka. Ord normaliserar och bestämmer stereotyper och normer utan att vi ens märker det.
Jag är rädd för ord, och jag använder dem oftast inte lättvindigt. Samtidigt är ord något jag lever för. Gör inte vi alla det? Jag lyssnar till andras ord och jag är hängiven mina egna. Jag undrar hur långt vi hade kommit utan dem.
Om inte mitt schema för nästa kurs är en illussion så har jag en hel veckas ledighet framför mig nu, vilket innebär att jag kämpar för att hitta sysselsättning. När jag har mycket som måste göras finns det helt otroligt många andra saker som jag hellre gör, men nu när jag är ledig så vet jag inte alls vilket håll jag ska rikta min energi åt. Jag är med andra ord uttråkad. Jag har redan planerat in ett par dagar i Karlstad och gjort ett schema med nya filmer som jag ska se. Jag tänker mig att jag kanske kan få ur mig lite text också, av ett eller annat slag.
Idag har jag röjt undan all bråte som upptagit 80% av min lägenhet de senaste dagarna, och gått genom en del dikter jag har skrivit. Ja, jag skriver dikter ibland. Och jag tog mig friheten att publicera ett par stycken här på min blogg.
För er som inte vet om det, så är det en ganska stor grej för mig att låta folk läsa saker jag skriver. Jag tycker det är skitläskigt. Dikter är det värsta. För det första är jag inte särskilt bra på att skriva dikter, och för det andra så känns dikter så himla personliga. Men eftersom jag är uttråkad, känner mig lite upprorisk och tycker det är dags så har jag lagt upp några här. Längre ner. I egna inlägg. Hehe.
"Trixi!" ropade hon i mitt huvud. Där stod jag och såg mig omkring Hela livet i behåll Kvar fanns minnen, inget mer Solklart mörker En vit värld Hemma, borta
