tricksy

Igår blev jag för första gången i mitt liv kallad för "hora".

Jag hade varit ute tillsammans med Hanna. Vi hade varit på Hard rock café och sedan gått till en bar som säljer goda "Rosa pantern"-drinkar (Sejdeln). Strax innan tolv satt jag på spårvagnen till Angered, och exakt klockan 00:23 klev jag på bussen till Gårdsten. Någon gång under den korta resan klev det på en kille, säkert runt min ålder eller lite äldre, på bussen. Eftersom jag satt precis vid den bakersta dörren där han klev på, så tittade jag dit när den öppnades. Tydligen kände han sig uttittad eller så, för han klev fram till mig, satte armen på ryggstödet framför mig och lutade sig ner framför mig för att liksom se till att han omringade mig så mycket han bara kunde.
"Vad tittar du på?" sa han.
Jag sa ingenting alls och tittade inte på honom igen. Då fortsatte han prata om att jag inte skulle titta på honom, jag skulle titta rakt fram (vilket jag gjorde) och jag skulle "byta kanal". Jag lyssnade inte så noga på vad han sa, men när han sa åt mig att "byta kanal" så höll han upp handen framför mig som om han höll i en TV-dosa, och det hela var så sjukt att jag kommer ihåg just det. Jag minns att han kallade mig saker också, men det enda ordet jag med säkerhet vet att han använde mot mig var "hora".

Det jag nu undrar är:

1: Vad är det för slags samhälle som uppfostrar män att bete sig på det här sättet? Ingen föds till att bete sig hotfullt och aggressivt mot ensamma tjejer, eller mot någon annan för den delen. Man måste nog känna sig väldigt maktlös för att man ska behöva ge sig på helt oskyldiga, försvarslösa människor för att kunna rättfärdiga sin egen existens.

2: Vad är det för slags samhälle som säger att det är helt okej för män att ta sig friheten att utsätta kvinnor för obehag, eller brott? Vi ser det hela tiden; män som våldtar, män som grabbar tag i kvinnor ute på krogen, män som misshandlar fruar och flickvänner. (Om det vid det här laget är någon som tänker "ahmen kvinnor slåss också derpderp" så säger jag bara GTFO. Tänker inte ta nån sån diskussion här.)

När killens kompisar kom, så satte de sig bakom mig. De var tre killar. En av dem hälsade på mig. När jag inte svarade, så sa han lite sårat "men jag hälsar ju bara". Jag vill inte prata med dig, alltså gör jag inte det, tänkte jag och låtsades att jag inte hörde. Efter ett tag frågade han vart jag skulle.
Män som tar sig friheten att utsätta andra för obehag. Friheten att fortsätta kontakta mig, och andra kvinnor, trots att jag, vi, uppenbarligen inte vill prata. Män som tycker de har rätt till ett svar och blir upprörda, eller försöker ge oss dåligt samvete för att vi inte svarar. Kvinnor finns inte till för era behov. Förstå det. Håll käften.

När den första och mest hotfulla killen lutade sig fram bakom mig och började prata in i mitt öra, reste jag mig tvärt och bytte plats. Då fick jag absolut nog och satte mig längst fram i bussen. Han ropade efter mig. Kallade mig något, sa "men stick då!". Väcker det förvåning att jag inte ville sitta kvar? Trodde du att jag skulle vilja konversera med dig efter att du kallade mig för "hora" och betedde dig hotfullt mot mig? Tyckte du att du hade rätten att bli upprörd för att jag inte ville, eller för att jag visade att jag inte ville? Det spelar ingen roll, för det hade du inte. Kommer aldrig att ha.

Jag hade otur igår, men jag hade också tur, för det var ingen som följde efter mig ut ur bussen, det var ingen som ens petade på mig. Jag kom hem oskadd. Den här gången. Den enda skadan jag fick var i min trygghet, för jag vill aldrig åka hem ensam på natten igen. Därför är jag arg på män, även er som inte förstår att ni gör något fel (ni män som använder fraser som denna: "Men kom igen, jag skämtade ju bara höhö". Känner du igen dig, så kan du läsa på om tolkningsföreträde här.) , för ni gör alla kvinnor otrygga. Men framför allt skyller jag på samhället, för det är uppbyggt såhär. Boys will be boys, och flickor måste hålla sig hemma i heltäckande kläder för hos polisen undrar de vad du gjorde för fel som lyckades bli våldtagen. Boys will be boys, de kan inte kontrollera sig själva, de vet inte när de går för långt. Boys will be animals.

Därför behöver jag feminism.
Därför behöver samhället feminism.
Därför behöver männen feminism.

Ingen vill bli degraderad till djur. De flesta männen där ute vill inte att kvinnor ska vara rädda för dem. Men faktum är att vi är det. Kvinnor är rädda för att vara ensamma ute på kvällen och natten, och det är inte så konstigt när den stora majoriteten av alla brott begås av män, i vårt samhälle där boys will be boys will be boys i all oändlighet, och där "det har alltid varit så" är en legitim motivering till varför kvinnor än idag är en utsatt och förtryckt målgrupp.

 

Länkar:
"We need feminism"-projektet från Cambridge.
Statistik för personer misstänkta för brott under hela 2012 från Brå.
Kampanjen FATTA mot sexuella övergrepp.

Idag har snacket gått om modellagenturer som värvar modeller utanför anorexiakliniker i Stockholm. När jag läste om det så började tankarna snurra såklart. Var är moralen? Vart kommer dessa sjuka ideal ifrån? Hur påverkar idealen individer? Unga tjejer framför allt, men också killar. Individer som fortfarande kämpar med att lära känna sig själva, som är osäkra och försöker hitta sin plats i samhället. 

 

Jag tänker på medelålders personer som stryker runt i buskarna och bara väntar på att en sjuk fjortonåring utan underhudsfett ska dyka upp. Personer klädda i svart och som leende säger "vi har en plats för dig hos oss", och knyter handen om plånboken i fickan. "Kom till oss, vi tycker att du är vacker. För oss är du inte sjuk, du är ett ideal."

 

Jag funderar på hur man som en anorektisk fjortonåring med förvriden syn på sin egen kropp reagerar när någon säger att man är vacker. För då hade man ju rätt helt plötsligt. Man hade rätt om att man inte dög, man var ju överviktig, man var ful. Men inte nu längre. "Vill du bli en modell?"

 

Varför skulle man vilja äta mer och gå upp i vikt när man har nått sitt mål? Varför skulle man vilja ändra på sig nu när man platsar någonstans? Nu när det finns människor som anser att det inte är något fel på att vara sjukligt underviktig.

 

Vi vet att idealen är snedvridna idag, alla vet det. Det pratas om det hela tiden. Vi vet att modeller är underviktiga. Men jag tror att många inte förstår att trots att man vet om att det är fel så påverkar det en. Framför allt unga, osäkra tjejer som vill passa in och leva upp till. Så vem ska man skylla på? Ska man skylla allt på modeindustrin? Eller borde staten reglera vad som får synas? Hur? Är det kanske allas fel? Är det vårt fel för att vi har låtit det gå så här långt utan att ryta ifrån? 

Fåglarna kvittrar, smältvattnet bildar små bäckar i dikena och jag köpte nyss tre majblommor av tre mellanstadieelever. Starkt av dem att gå runt och sälja sådär, jag tyckte det var skitläskigt när jag var i deras ålder. Jag minns jultidningarna som jag endast sålde till min egen släkt och till mig själv och jag har ett svagt minne av majblommor. Väldigt svagt. Förträngt kanske.

Så jag uppmuntrade flickorna genom att köpa tre små majblommor, en till mig och en varsin till mamsen och papsen. För man ska ju uppmuntra ungarna när de... gör bra saker, helt enkelt. Måste vara schysst att komma in i handelsbranchen redan från början liksom, så man får vänja sig vid pengahantering i tid tills man ska börja pensionsspara. På tal om det så har jag fått papper hem om pensionssparande och sånt. Hallå, jag bor fortfarande hemma, prio ett för mig är väl att ta mig härifrån. 

I vilket fall som helst så har jag faktiskt väntat på att det ska komma majblomsförsäljare hit, eftersom jag tycker det är ett trevligt vårtecken, så jag blev lite glad i magen när de kom hit och nu sitter jag här med en klassisk majblomma fastnålad i linnet. Sedärja, det blev ju en bra dag ändå!

Ny blogg, ny start.

Min mormor brukar kalla mig för Trixi, det får gärna flera göra. I vanliga fall är jag bara Bea, men kärt barn har många namn så jag skaffar mig gärna fler hehehe. Vad bloggen ska handla om vet jag inte än, men jag antar att det blir mycket skit jag går och tänker på som behöver komma ut. Och kanske lite egen konst, vi får se!