21-03-15
Kategori: Vardag
Det är lördag kväll, och jag bestämmer mig för att blogga. För första gången sen... För första gången på ett år? Wow. Okej, så det är lördag kväll och jag bestämmer mig för att blogga för första gången på ett år.
Jag har dansat. Inte ute på någon nattklubb någonstans, utan i min lägenhet. Till musik jag har i hörlurarna. Och jag har inga som helst problem med det; faktum är att jag mår som bäst när jag lyssnar på musik och dansar ensam i min egen lägenhet mitt i natten. Jag vet inte om det finns folk där ute som tycker det låter skumt, men det är i alla fall sant. Jag antar att jag alltid har varit lite (läs: mycket) inåtriktad. Jag kan vara social, jag bara är det inte så ofta. Så jag dansar till musik som bara jag hör i min lägenhet där bara jag bor och jag trivs som fan med det.
Men på senaste har jag börjat undra om jag inte har blivit så bra på att vara ensam att jag inte kan vara tillsammans med andra längre. Jag är inte sådär trevlig och inbjudande som andra är, och ofta vet jag inte vad jag ska säga till folk om de inte vill prata om saker jag råkar tänka på för tillfället. Det är inte det att jag inte tycker om sällskap, jag vet bara inte hur en är sällskaplig. Jag avskyr småprat. Vad ska jag svara på att någons katt har halsfluss liksom? Jag vet att vädret varit fint idag. Vad kul att du har handlat. Eh. Vad säger en till folk? Jag ser andra som har konversationer hela tiden, men vad pratar de om? Jag förstår inte. Det är få personer jag känner att jag har saker att prata om med hela tiden.
Jag tror jag var mycket bättre på sånt här när jag var yngre, typ på gymnasiet. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt att vara social när jag var sjutton år. Tvärtom tyckte jag det var jobbigt att inte ha folk att prata och umgås med. Fast jag alltid har varit blyg visste jag ändå hur sjutton en bär sig åt för att vara social. Det är lite läskigt att känna att det där försvunnit lite. Men äh. Kanske kan jag det fortfarande, om jag verkligen vill. För tillfället nöjer jag mig med att dansa och blogga.
Jag har dansat. Inte ute på någon nattklubb någonstans, utan i min lägenhet. Till musik jag har i hörlurarna. Och jag har inga som helst problem med det; faktum är att jag mår som bäst när jag lyssnar på musik och dansar ensam i min egen lägenhet mitt i natten. Jag vet inte om det finns folk där ute som tycker det låter skumt, men det är i alla fall sant. Jag antar att jag alltid har varit lite (läs: mycket) inåtriktad. Jag kan vara social, jag bara är det inte så ofta. Så jag dansar till musik som bara jag hör i min lägenhet där bara jag bor och jag trivs som fan med det.
Men på senaste har jag börjat undra om jag inte har blivit så bra på att vara ensam att jag inte kan vara tillsammans med andra längre. Jag är inte sådär trevlig och inbjudande som andra är, och ofta vet jag inte vad jag ska säga till folk om de inte vill prata om saker jag råkar tänka på för tillfället. Det är inte det att jag inte tycker om sällskap, jag vet bara inte hur en är sällskaplig. Jag avskyr småprat. Vad ska jag svara på att någons katt har halsfluss liksom? Jag vet att vädret varit fint idag. Vad kul att du har handlat. Eh. Vad säger en till folk? Jag ser andra som har konversationer hela tiden, men vad pratar de om? Jag förstår inte. Det är få personer jag känner att jag har saker att prata om med hela tiden.
Jag tror jag var mycket bättre på sånt här när jag var yngre, typ på gymnasiet. Jag kan inte minnas att jag tyckte det var jobbigt att vara social när jag var sjutton år. Tvärtom tyckte jag det var jobbigt att inte ha folk att prata och umgås med. Fast jag alltid har varit blyg visste jag ändå hur sjutton en bär sig åt för att vara social. Det är lite läskigt att känna att det där försvunnit lite. Men äh. Kanske kan jag det fortfarande, om jag verkligen vill. För tillfället nöjer jag mig med att dansa och blogga.
