tricksy

Djupa andetag, för jag har hört att det är viktigt att andas. Långa, djupa andetag. Och räkna. Ett, två, tre. Tio, nio, åtta... Kom igen för fan. Ärligt talat, Bea. Här står du och allt är perfekt, folk är glada, kanske till och med lyckliga, natten är klar. Här står du, Bea, och andas, andas. Eftersom det är här och nu eller aldrig, eller hur? Ett steg eller två spelar ingen roll. Vilket håll är allt som betyder något, neråt eller uppåt, höger eller vänster. Andas.

"Jag vill släppa glaset och se det krossas mot marken."

"Gör det inte."

Det kändes lite som om jag brann när jag gick därifrån, och på nåt sätt blev allting ganska stilla när jag valde aldrig. När jag inte stannade kvar, när jag inte sa allt det där som jag hade velat säga just då. Jag släppte inte glaset, för jag tänkte på skärvorna. Fick ändå plocka upp spillrorna efter mig själv. Hade nog skurit mig oavsett. Men jag valde väg och de där stegen var befriande.