Om styrka
Kategori: Vardag
Jag avskyr att känna mig beroende av någon över huvud taget. Sen jag var liten har jag alltid sagt till mig själv att jag inte behöver någon annan än mig. Jag har sagt det många gånger, jag har skrivit det och skivit det och skrivit det. "Bea, du fixar allt själv."
Det är förstås inte sant att jag inte behöver någon, och jag har väl vetat det större delen av mitt liv. Jag vet om att även jag behöver hjälp, sällskap eller tröst ibland. Sanningen är att jag bara har varit rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att ge någon den makten över mig som det innebär att låta någon komma så nära att de kan såra en. Men jag har aldrig varit helt ensam. Jag har försökt vara ensam, men jag har sällan lyckats. Jag är rätt glad över det.
När jag gör saker som kan verka svåra eller självständiga så gör jag det inte för att jag är modig. Jag gör det för att jag tror att jag har något att bevisa för mig själv. Och inte ens nu när jag skriver det här är jag säker på att jag faktiskt inte har det. Jag behöver veta att jag är stark.
Problemet är nog att jag har haft styrka helt om bakarslet. Jag blir inte automatiskt stark för att jag klarar mig bra ensam. Jag gör saker ensam för att jag är introvert, inte för att jag är stark. Och det är inget fel på det. Problemet uppstår när jag inte litar på andra längre. Det är en förståelig självbevarelsedrift att inte lita på vem som helst, men att aldrig lita på någon gör livet enligt min mening ganska tufft.
Jag anser att det modigaste en kan göra är att lita på andra och våga låta dem lära känna en. Att våga tro på att personer i ens närhet finns där för att de bryr sig och tycker om en, det är styrka. Och jag kämpar för att bli stark.
Det är förstås inte sant att jag inte behöver någon, och jag har väl vetat det större delen av mitt liv. Jag vet om att även jag behöver hjälp, sällskap eller tröst ibland. Sanningen är att jag bara har varit rädd. Rädd för att bli sårad, rädd för att ge någon den makten över mig som det innebär att låta någon komma så nära att de kan såra en. Men jag har aldrig varit helt ensam. Jag har försökt vara ensam, men jag har sällan lyckats. Jag är rätt glad över det.
När jag gör saker som kan verka svåra eller självständiga så gör jag det inte för att jag är modig. Jag gör det för att jag tror att jag har något att bevisa för mig själv. Och inte ens nu när jag skriver det här är jag säker på att jag faktiskt inte har det. Jag behöver veta att jag är stark.
Problemet är nog att jag har haft styrka helt om bakarslet. Jag blir inte automatiskt stark för att jag klarar mig bra ensam. Jag gör saker ensam för att jag är introvert, inte för att jag är stark. Och det är inget fel på det. Problemet uppstår när jag inte litar på andra längre. Det är en förståelig självbevarelsedrift att inte lita på vem som helst, men att aldrig lita på någon gör livet enligt min mening ganska tufft.
Jag anser att det modigaste en kan göra är att lita på andra och våga låta dem lära känna en. Att våga tro på att personer i ens närhet finns där för att de bryr sig och tycker om en, det är styrka. Och jag kämpar för att bli stark.
