tricksy

Idag har snacket gått om modellagenturer som värvar modeller utanför anorexiakliniker i Stockholm. När jag läste om det så började tankarna snurra såklart. Var är moralen? Vart kommer dessa sjuka ideal ifrån? Hur påverkar idealen individer? Unga tjejer framför allt, men också killar. Individer som fortfarande kämpar med att lära känna sig själva, som är osäkra och försöker hitta sin plats i samhället. 

 

Jag tänker på medelålders personer som stryker runt i buskarna och bara väntar på att en sjuk fjortonåring utan underhudsfett ska dyka upp. Personer klädda i svart och som leende säger "vi har en plats för dig hos oss", och knyter handen om plånboken i fickan. "Kom till oss, vi tycker att du är vacker. För oss är du inte sjuk, du är ett ideal."

 

Jag funderar på hur man som en anorektisk fjortonåring med förvriden syn på sin egen kropp reagerar när någon säger att man är vacker. För då hade man ju rätt helt plötsligt. Man hade rätt om att man inte dög, man var ju överviktig, man var ful. Men inte nu längre. "Vill du bli en modell?"

 

Varför skulle man vilja äta mer och gå upp i vikt när man har nått sitt mål? Varför skulle man vilja ändra på sig nu när man platsar någonstans? Nu när det finns människor som anser att det inte är något fel på att vara sjukligt underviktig.

 

Vi vet att idealen är snedvridna idag, alla vet det. Det pratas om det hela tiden. Vi vet att modeller är underviktiga. Men jag tror att många inte förstår att trots att man vet om att det är fel så påverkar det en. Framför allt unga, osäkra tjejer som vill passa in och leva upp till. Så vem ska man skylla på? Ska man skylla allt på modeindustrin? Eller borde staten reglera vad som får synas? Hur? Är det kanske allas fel? Är det vårt fel för att vi har låtit det gå så här långt utan att ryta ifrån?